Jag grät nästan nyss då jag tänkte på hur mycket jag har att göra under den närmsta framtiden. Det mesta innan imorgon.
Latinläxan är halvgjord, den 1,5 sida om andakter som skall skrivas tills kl. 13 i morgon är helt ogjord. Nästa tisdags homiletikrapport på 5 sidor har jag inte ens börjat med ännu. Jag har dessutom föreläsningar hela dagarna (nästan) så något skrivande på rapporter och dylikt hinner jag knappt med. Och i lördag skall jag vara i Dragsfjärds församlingshem 10-15 på någon slags sång-dag. Vilket kunde vara helt kul men just nu skulle jag faktiskt behöva hela lördagen för att komma ikapp med allt jag inte har hunnit med under veckan.
Dessutom ser min lägenhet ut som jag-vet-inte-vad och jag har ingen tid att städa.

Gnäll. gNäll. gnÄll. gnäL. gnälL.


Ber om ursäkt för det gnälliga inlägget.

En kattbild som inte har något med texten att göra. Bilden föreställer Adam
som tycker det är klokt att ligga på vedspisen...


Bortse dessutom från rubriken, den är där för att syster L lyssnar på Judy is a punk (The Ramones) här i rummet bredvid mig. Jag befinner mig alltså i Västanfjärd hos föräldrarna, småsyskonen och 20 000 katter (4 egentligen).

Mitt största problem för tillfället är att jag borde skriva en predikan till min övningsgudstjänst men det är som om mitt huvud har tagit semester. Det känns som om alla mina tankar och idéer bara är löjliga, barnsliga och intetsägande. En predikan är ju inte heller vilken text som helst, den ska ju vara förankrad i Ordet och traditionen osv. Inte så lite press som ligger på mina (späda) axlar... Fast det kan också bra vara att det mesta av pressen som jag känner av är mina egna förväntningar på mig själv. Jag menar, min första predikan någonsin "måste" ju vara perfekt. Alla måste tycka om den och bli rörda av den. Annars har jag misslyckats. Ungefär så känns det. Blärrgh.

Så, nu ska jag ta itu med att skriva den.
Morjens!

Japp, ungefär så känns det. Fast lite värre, lite som att mitt liv nu saknar mening. Orsaken?
Jag har läst ut de åtta första Sookie Stackhouse romanerna och är nu tvungen att vänta en evighet (läs 3 månader) innan nummer 9 kommer i pocketformat så att en normal människa som jag har råd att köpa den (bitter?jag?). Och sen är jag tvungen att vänta ännu längre (typ 20 000 år) innan nummer 10 alls ges ut. Stackars mig. På riktigt.

Fast när jag tänker närmare på det så har ju mitt liv en mening ännu, jag har ju något att vänta på och se framemot till. Men när den sista boken i Stackhouse-serien är läst, då är det inte omöjligt att jag stänger in mig en vecka eller så och tröstäter Ben&Jerrys. Bara så att ni vet.

1% mjölk står det på mjölkburken. Vad är de övriga 99% sen då? Vatten?

Det har varit en låååång paus med mitt bloggande, denna paus har dock haft sina orsaker. Orsaker som jag nu tänker räkna upp, punkt för punkt (för ni är alla säkert jättesuperintresserade):

- Jag var hos familjen i Västanfjärd några veckor kring jul. Då känns det viktigare att dricka kaffe med mamma, strida med systrarna, jäklas med pappa och vara ut på promenad med katten (japp, mamma har en katt som inte får släppas lös ute) än att blogga. Det handlar om prioriteringar.

- Allmän brist på motivation, vilket förklaras med följande punkt som också är den största orsaken till torkan här på bloggen ->

- Studier i mängd och massor. Latin, kvinnovetenskap, systematisk teologi, skribapraktik och sist men inte minst: förfärdigandet av min kandidatavhandling som har legat i träda allt för länge. Men hör och häpna, jag har faktiskt fått den färdig, eller ja, det första utkastet är klart. Antagligen kommer jag ännu att behöva lägga till, ta bort och omformulera men det mesta av arbetet borde vara över nu. Äntligen.

Jag kämpar med begrepp om frihet, främst med Augustinus frihetsbegrepp. Jag kämpar också med annat, latin till exempel. Och med hur jag skall hinna städa, byka och diska.

MEN: Idag ska jag köpa julpynt och det är en källa till glädje :)

Såhär ser jag ut när jag kämpar i praktiska teologins seminarierum. Och ja, det är med vett och vilja som jag har satt mig nära "nödutgången"(som egentligen inte är någon nödutgång utan en helt vanlig utgång).



Edit: "Being is not autonomous; all being participates in God, the source of being. Autonomy in the strict sense is simply impossible, for to be independent of others and independent of God is to be cut off from being, and thus to be nothing at all."

Jag lyssnar väldigt lite på finsk musik, alltså finsk i den bemärkelsen att det språk som sjungs är finska. Det finns dock en skiva som jag älskar, den heter Synkkien laulujen maa (betyder ungefär: de nedstämda sångernas land). Och den skivan är fylld av de mest melankoliska låtarna som finsk musik har att erbjuda. Alldeles underbart.

Min favorit från den skivan just nu är Hectors Lumi teki enkelin eteiseen. Det är nästan så att jag börjar gråta när jag hör den. Håll till godo.


 

Under hösten har jag sett igenom alla säsonger av That 70's show. En serie som jag helt missade då den var som störst men som jag nu föll handlöst för.

Och speciellt mycket tycker jag om Hyde, han är så cynisk och sarkastisk. Jag älskar det.

Den här morgonen har jag sovit jättelänge (9.30) och känner mig nu faktiskt pigg och energisk. Jag har sett på det nyaste avsnittet av HIMYM (How I Met Your Mother) och druckit morgonkaffe. Nu borde jag komma på något klokt att skriva om huruvuda Luthersk teologi leder till politisk passivitet eller ej. Det kommer antagligen att ta en stund innan jag får något ihopskrivet i det ämnet, sedan blir det också lite latinläsande idag. Och så ska jag skriva ihop lite tankar kring min gradu, jag och min professor bestämde sådär hux flux att jag skall ha upp mina idér på seminariet den 2.12. Spännande. Det blir en studiefylld lördag alltså. Men jag är positiv, speciellt när det gäller gradun (jag fick t.o.m. inspiration att skriva klart de sista få sidorna på min kandidat nu).

Vad grejar ni med denna regniga lördag?